Frun och jag har glidit isär och vi är nu överens om att skilsmässa är den enda utvägen. Men vi är fortfarande goda vänner, och av olika skäl kommer vi fortsätta bo tillsammans en period, inte minst för barnens skull. Även där är vi just nu överens.
Men hur länge orkar man…? Längtan och saknaden finns där hela tiden även om man håller fasaden uppe. Det dagliga pysslet, småpratet, skratten, samspelet med ungarna, allt det sitter fortfarande på plats. Men det är en bräcklig yta och strax under lurar det svarta djupet. Känner att vi måste separera helt innan hon träffar någon ny, det skulle jag inte klara annars. Måhända är det egoistiskt.
Hennes känslor för mig är helt borta.
Det känns lite som pest eller kolera. Bo tillsammans förenklar den dagliga tillvaron väldigt mycket rent praktiskt, men smärtan finns där och kommer nog aldrig att försvinna när man ser kvinnan i sitt liv varje dag. Varje dag som är fylld med frånvaro av närhet, förtrolighet, beröring, framtidstro, fysisk kontakt. En riktig separation skulle innebära väldigt mycket lidande på flera olika sätt för oss båda, ja för hela familjen givetvis, men åtminstone en riktig nystart.
Om ni är ojämlika i känslor, den ena av er älskar fortfarande, så är det inget jag rekommenderar. Lika så om ni inte bara har glidit isär, utan att ni båda går och irriterar er på den andre av någon orsak, det kommer bara att växa. Jag hade vänner som provade att göra just detta. Först bodde de kvar ihop i nästan ett halvår, tom i samma säng. Ingen av dem dejtade någon ny. Sedan i var sitt hus på samma fastighet. Idag, ca 3 år efter att skilsmässan initierades, har de vårdnadstvist, bodelningstvist och tvister om betalningar för gemensamma kostnader. De hatar varandra som pesten!
Men om ni har tröttnat lika mycket båda två så kanske ni kan ta var sitt rum, komma överens om att ha ansvaret varannan vecka och lova att försöka dölja ev dejting och nya partners för den andre. Men då måste ni ge varandra utrymme att vara själva, och att utvecklas åt ett annat håll. Då måste ni hålla in med alla kommentarer om val som den andra gör med sitt liv. Endast det som gäller barnen och det gemensamma i hemmet är tillåtet att kommentera.
Tack för era svar. Tja, det här får landa först. Jag är bara i början på den resa de flesta här redan kommit långt genom.
Nu ska vi hålla fasaden uppe genom julen. Tänk vad man kan sakna en kram ibland.
En helt vanlig jävla kram.
Om du orkar laborera i mina inlägg så kanske det kommer fram något om detta, eftersom vi är inne på andra året nu där vi delar hus och pendlar mellan samma etta.
Det rimmade
Första halvåret bodde vi ihop helt. Vi ska försöka sälja huset till våren och även om vi båda halvt hittat nya (han helt), så är jag rädd för det slutgiltiga uppbrottet.
Vi bodde ihop en lång stund (nästan 8 månader) och tro mig, det förstörde så mycket.
De första månaderna gick bra men till slut blev det bara fel och det gynnade sannerligen inte barnen. X:et som kom och åkte som han ville, skippade middagar eller inte orkade se på tv tillsammans. Inte otrevlig men heller inte någon respekt eller vilja att leka familj längre. (Sen hade vi mer i bagaget och X:et lämnade oss på många sätt.)
Jag tror att om ni inte är osams så kan alla må bra av att ta det lugnt, finnas där gemensamt för barnen och bygga upp det nya livetmed de helt delaktiga. Men det är farligt att hitta en vardag där ni lever som vänner, för barnen är ni mamma och pappa och barn vill att mamma och pappa ska vara tillsammans.
De behöver få gå vidare och inte leva i limbo.
Våra fick göra det alldeles för länge och pga seg bodelning känner de som att skilsmässan aldrig någonsin tar slut och att de aldrig får (citat) ”ett riktigt liv”.
Vi är i valet och kvalet. Vi har “gjort slut”. Relationen oss emellan är över men bollar idén att bo i huset som föräldrar. Har tre tjejer mellan 14 och 5 tillsammans.
Jag vill ha en lägenhet för jag inser ju att vi behöver flytta isär förr eller senare och skiljas på riktigt. Han tycker det är onödigt. Jag bor i vårt gamla sovrum och han i datorrummet. Ska inreda bättre där. Naturlig övergång då äldsta dottern med ångest och social fobi sover hos mig. Så än så länge undrar inte barnen varför.
Vad härligt att känna lite igenkänningsfaktor. Här bos det i biblioteket och hon i gamla sovrummet. Ska inredas bättre här, det går bra när det är vinter men om några månader blir det ljust när man ska sova och solen speglar sig i glasen och bokryggarna om morgonen.
Vi fortsätter leka familj och i morgon kommer mina svärföräldrar hit för nyårsfirande. Det skall faktiskt inte bli allt för hemskt. På tal om o-hemskt, det hände en oväntad sak igår. Hennes bil har varit på verkstan och vi skulle hämta den igår. Satt och pratade i bilen på väg dit, nästan som på gamla tider; ja vi hade faktiskt en helt normal konversation. Om oss själva, om framtiden, om vad vi skall göra efter nyår.Väl framme i stan insågs att den välplanerade rutten enligt Google inte alls såg ut som i verkligheten. Först körde vi lite fel. Därefter talade hon om (hon som brukar ha järnkoll på hur man orienterar sig) att hon faktiskt inte heller visste var vi var eller vart vi skulle. Nu blev det projekt google maps i telefonen. GPSen tog ut oss på än det ena, än det andra exotiska stället. jag fick för första gången i mitt liv se en fyrdubbel återvändsgränds-skylt. Här byter vi telefon och en ny version av google maps tog oss ut på en plats med underbar utsikt över verkstaden hundra meter nedåt över klippig terräng, med Vättern i bakgrunden och en glad röst i telefonen som förkunnade “du har anlänt vid din destination”. Nu kunde verkligen ingen av oss hålla oss för skratt längre, och vi myste över det faktum att vi faktiskt fortfarande kan må bra ihop, om än bara för en liten stund.
Vi kom fram till verkstaden till slut och hon fick nycklarna till sin grymt saknade bil, men det var icke med hjälp av google.
Känner igen det där. Den där saknaden kan nästan bli fysisk. Hur mycket man längtar efter just den närheten. Och det är något som blir värre när man ser varandra så nära. Men ändå så långt borta.
Som jag tolkar det du skriver så har hon alltså inga känslor kvar för dig, medan du har kvar känslor för henne. Men i och med att den obalansen finns så är ni också överens om att det bästa är att separera.
Har ni provat på parterapi för att se om alla vägar är uttömda?
Det är synd att parterapi nästan alltid kommer in för sent i ett förhållande. När det oftast redan är kört.
Jag tror som @Restenavlivet (i och med att ni är ojämlika i känslor) att ni borde sträva efter att separera så snart som möjligt för att tydliggöra för både barn och er själva vad detta innebär. Att tala om att separera en är en sak, men det är först när man talat med barnen och sett deras reaktioner och när man sover de första nätterna på varsitt håll som man möter verkligheten.
Jag har mött två olika par som separerat och där de just genomfört den lösning som fungerar för @christina där barnen bor kvar. Det fungerade däremot inte alls för dem. Detta beroende på att den ena parten hade träffat en annan och spenderade tid med den nya i boendet. Den andra parten kunde inte stå ut med att vistas i samma miljö där hens x hade varit med den nya.
Men det fungerar för vissa. Inte för andra.[quote=“noppe, post:1, topic:7224”]
Men hur länge orkar man…?
[/quote]
Det där är nog bara något som ni själva kan besvara. Men att våga diskutera läget öppet med varandra emellanåt är en bra sak tror jag.
Min man bestämde för 2,5 månader sen vi ska skiljas. Hans känslor finns inte längre men mina gör.
Vi bor ihop och umgås. Tex nu är vi på en resa norrut med vänner och firar nyår. Vi är inte osams utan har trevligt men det är stundtals väldigt jobbigt för mig. Han har det lättare men jag känner att så fort v kommer hem så vill jag snabba på med skilsmännan innan jag går itu
Jag ska bi kvar men han letar inte efter boende så vad händer lixom?
Det kommer aldrig bli vi igen och jag orkar inte se honom hela tiden när allt jag vill är att krypa in i hans famn.
Fy så jobbigt, känner igen känslorna från i höstas. Nu är jag också helt avstängt. Vill bara få hans utflytt avklarad och slippa leva i ovisshet om praktiska och ekonomiska ting.
Att bo ihop efter att relationen avslutats kanske kan fungera ett tag om det är bådas önskan att inte fortsätta tillsammans. Annars känns det bara grymt. Och fungerar bara tills någon träffar en annan.
Jag skulle vara rädd att faktiskt komma i konflikt med varandra.
Som det känns nu så kommer jag inte orka bo ihop då långe till.
Varenda minut är plågsam. Vi är på en tripp nu med vänner och ärligt så är det jättetrevligt. Det är det som är det värsta!!
Han tycker jag ska leva i nuet och njuta av att det är trevligt. Så jävla lätt för honom att säga.
Jag tänker bara på att det aldrig kommer ske igen. Inget av det vi nu gör kommer ske igen.
När vi kommer hem vill jag nog attvi snabbar på så jag kommer igång med mitt nya tråkiga, ensamma, fattiga, eländiga och värdelösa framtid.
Hur länge har ni bott ihop sen beslut? @kattis
Han meddelade att han ville skiljas i slutet av juli och bodde kvar i några veckor. Sedan dess sover han hos sin mamma när det är “mina” barnveckor. När det är hans veckor sover han ibland här ( om jag jobbar sent/natt/sen träning). Annars kommer han på morgonen och tar över morgonracet samt hämtar, fixar käk, påbörjar nattning mm på kvällen. Så han sover inte alltid här men har alla sina saker, kläder mm här. Och vi ses ju hela tiden. Äter ofta ihop.
Och precis som du skrev-värst är nästan när vi har så mysigt ihop. Kvällsmacka med prat och skratt från barnen tex. Då känner jag ännu starkare hur hemskt det är att bryta upp. Och konstigt.
Han flyttar under sportlovsveckan. När jag kommer hem är det klart. Hoppas jag.
Just nu har jag allmän boränteångest. Tänker mest på amorteringar och bolån. Och allt som kan gå sönder i ett hus förstås… Men för att muntra upp mig själv tröstar jag mig med alla fula, skrymmande saker i källaren som är hans. Som ska väck.
Vi lever familjelivet ihop. Jag i sovrummet och han numera permanent i datorrummet. Flyter på bra. Bättre relation ur mitt perspektiv då allt fysiskt är borta ur bilden. Släppte så mycket stress för min del. Enligt honom känns det bra, men jag känner inte att jag kan lita på vad han berättar för mig.
Han har ju aldrig varit nära några känslor, vilket är en stor del i varför det gått som det gått. Hur kan jag lita på att han berättar nu. Erkänna att han mår dåligt? Förhoppningsvis är det sant. Jag får utgå från det.
Själv kikar jag på hus och lägenheter, veckoboende för oss. Har inte pratar på länge och då ville han inte. Jag är helt uppe i jobb, familj och terapi och har inte orkat pusha frågan. Kommer inte slänga fram ett hyreskontrakt på bordet men funderar på framtiden.
Jag inser att jag inte är mogen för något nytt seriöst, men vill möta män, testa och känna mig för. Hur man gör det som 40-åring med ett 22-årigt förhållande bakom sig vet jag inte. Har inga singelvänner att gå ut med. Testat att lägga upp profil på HP eftersom en kompis har det, men när man får kontakt innan man ens lagt upp bild och beskrivning så blev iaf jag väldigt put off. Så otroligt desperat och oseriöst!? Är det så det går till? Stängde ner profilen innan den var klar.
Sammanfattning, samboende ex funkar bra just nu. Behöver arbeta oss mot en permanent lösning.
Känner igen. Vi har mysigt ihop med barnen. Vi har mysigt ihop. Men vi har ingen närhet längre. Vill ha en fast plats för barnen och en fri plats för oss. Min man är inte där än. Hoppas han kommer dit.
Ekonomin är ju en puckel. Jag kan klara huset själv och köpa ut honom men han har inte samma möjlighet. Tre tjejer, varar två tonåringar klämmer man ju inte in i vilket boende som helst. Ibland känner jag att jag tänker för mycket på det ekonomiska, men mycket är ju just för tjejernas skull. Jag kan bo varannan vecka i en etta med kokvrå om de kan bo kvar i huset. Hur gör man egentligen?
